Jag har överlevt mer än de flesta, det är jag medveten om. Jag är 50 år och har levt ett helt liv inom akutvården men nu, när jag har förutsättningar att klara mig i öppenvård känner jag mig helt skyddslös. När jag var på sjukhus hade jag läkare i min närhet och jag reflekterade aldrig hur lyckligt lottad jag var.
Nu när jag har förutsättningar att klara mig med, primärvård och också ställer krav på att det är hemma jag ska vara, har jag inte lärt mig hur jag ska få kontakt med läkare i primärvården. I dessa tider har det visat sig hur jag verkligen hamnat i kläm mellan öppenvård och slutenvård.
Nu i corona-tider har jag låtit symptom bli akuta eftersom jag inte haft kunskap om vart jag ska vända mig. Jag är autistisk men en högfungerande sådan och då ställer omgivningen krav på mig som jag tyvärr inte kan klara av.
Min fasta läkarkontakt på psykiatrin har såpass få tider att jag inte känner att jag kan räkna med honom. Vårdcentralen i Hemse är underbar i att bemöta mig med omtanke och trygghet även om de inte kan erbjuda någon fast läkarkontakt.
Vilken instans bryr sig om oss som efter ett helt liv på institution nu bara vill ha ett tryggt liv i våra hem utan en massa akuta insatser? Är det någon som ser oss?
Vi är många med NPF som tidigare varit så mycket på sjukhus att vi aldrig vetat om att vi haft något val, vi är många som lever helt utan grundtrygghet och inte förväntar oss det heller. Men när vi får smaka på den blir den så svår att nå just för att vi inte har några andra erfarenheter än sjukhus.