Har vi alltid rätt att tortera och döda eller gäller det endast under vissa omständigheter? Som när någon annan gör det?
Eller när härskaren känner behov av att utöka sitt rike? Vladimir Putins omstart på Det fosterländska kriget visade världen att ukrainarna var de sanna ryssarna och Ryssland den fega angriparen. Hur tar en man som Putin sig ur sånt med hedern i behåll? Det går inte, han fortsätter tills han får sluta.
Eller när man blir angripen? De kriminella gängen är ständigt hotade, ett väl tilltaget våldskapital är för dem tryggheten. Men sedan smäller det. Finns vapen skjuter man. Alla har rätt att försvara sig.
Det kalla kriget har övergått till ett hett. Alla kapprustar. Vi skyller på varandra.
Kärnvapen har gått från att vara ett villkorslöst icke, till att bli ett kanske ändå…
Är det våra gener? Fick vi hjärnan för tidigt? Finns inget att göra? Vi kan vrida och vända på det i en evighet, det är oss det är fel på.
Kan vi ens föreställa oss den människa som vrider allt rätt? Vad skulle hon säga? Sluta?
Hur ska man kunna hoppas på fred?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.