Ingrid Thunegard, min idol bland krönikörer med förmågan att på ett ganska brutalt sätt på några få rader sopa banan med det mesta som rör gotländskt förmynderi, gillar inte anonyma insändare.
Jag har ingen önskan att vara offentlig person, men det hindrar mig inte att ha tankar och idéer som jag som medborgare vill föra fram, privat eller som här i en tidning. Det är en bra möjlighet för oss lite mer – ska vi säga offentligt skygga – att vår demokrati bjuder oss på den möjligheten – en del i yttrandefriheten. Man håller naturligtvis stilen och undviker personangrepp.
Det betyder inte att man agerar mähä i det dagliga livet vid diskussioner i öga mot öga med andra personer. Uteblivna personliga hyllningar/burop för det skrivna får man klara sig utan.
Det viktiga är det skrivna ordet och inte vem författaren är. Det kan till och med vara en fördel med osignerade artiklar då man slipper ha förutfattade meningar om skribenten som granne, ovän, politikfärg, social status med mera; bara åsikten räknas. Det kan väl inte vara av ren nyfikenhet man vill ha koll?
Om jag känner att ett villkor för att jag vill publicera något i en insändare är att jag skriver under med signatur, då gör jag det; då har jag yttrat min åsikt och känner mig nöjd med det.
Ibland är det en fördel att avsändaren är anonym
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.