Min hustru somnade in för några år sedan på Visby lasarett. Plötsligt går detta skeende ånyo upp för mig då jag tisdag 1/9 i radions P1 (”Kropp och själ”) hörde en intervju med läkaren Staffan Bergström om dödshjälp. Det var ju det min hustru fick utan att vi kunde fråga henne om hon ville ha denna hjälp. Hon hade nämligen legat okontaktbar i veckor. Hon led av svår cancer och åt mycket smärtlindrande medicin. Hennes prognos var att hon inte skulle överleva.
Läkarna, mina barn och jag kom överens med vårdansvariga om att man skulle dra ner på näringslösning och endast ge vätska. Det gick sedan fort efter ett par veckor var hon död. Under denna tid var kontakten med henne ytterst begränsad. Ingen möjlighet till djupare samtal.
Vad jag vill säga med detta inlägg i debatten om dödshjälp är att den redan existerar men utan begriplig lagstiftning. Att ta bort livsuppehållande behandling kallas i dag inte ”dödshjälp” men det förkortar ju själva döendeprocessen. På samma sätt är det inte ”dödshjälp” när man ger sömnmedel till en döende patient och låter hen ”sova in i döden”. Men Staffan Bergström står nu under åtal för att i juli ha gjort just detta på en döende ALS-patient. Läs också den gripande intervjun i GT den 21 augusti med honom och Monica Åkermark, som i våras förlorade sin son i just ALS. Den intervjun fick just rubriken ”Ibland måste man välkomna döden”.
Min hustru hade aldrig möjlighet att påverka det beslut som togs. Min dotter och jag tillbringade varje natt hos henne de sista veckorna. Vi fick endast fragment av hennes tankar till oss under den sista tiden.
Jag vill tillägga att den vård som min hustru fick på Visby lasarett var av hög kvalitet med vårdpersonal som gjorde ett fantastiskt arbete.