Som medarrangör till 92 möjligheter genom Tillväxt Gotland vill jag gärna bemöta ett par av påståendena i din insändare som berör vår del i arrangemanget.
Inledningsvis anser jag inte att platsutveckling och platsmarknadsföring är samma sak. Årets 92 möjligheter handlade om platsutveckling med syfte att lyfta socknarna på Gotland, primärt för gotlänningarna. Vi vill visa på möjligheter till utveckling genom att skapa fler arbetstillfällen. Målet är att inspirera, skapa ny kunskap och ge utrymme för erfarenhetsutbyte mellan besökarna.
Du hänvisar till en artikel, skriven av etnologerna Owe Ronström och Jenny Ask (Ikaros, 2018) som visar att det oftast är ”vita, unga eller medelålders, ofta i par eller mindre grupper, upptagna av typiska turistiska aktiviteter som avkoppling, bad, cykling, ridning, flanerande och sightseeing” som dominerar bilderna i gotländska turistbroschyrer.
Så kan det ha varit, men på 92 möjligheter lägger vi fokus på oss gotlänningar och på vårt perspektiv som boende här.
Att vi skulle avstå från att visa allt positivt som händer i våra socknar runt om på ön för att undvika beskyllningen att ”aktivt dölja samhällsproblem och försämringar av platsen” är inte rätt väg att gå, anser jag. Vi måste kunna ha både möjligheter och samhällsproblem i huvudet samtidigt och det är jag övertygad om att besökarna också inser.
Ditt diskussionsförslag ”Hur mycket platsmarknadsföring tål Gotland?” är intressant. Inom ramen för Tillväxt Gotlands mål om hållbar utveckling och hållbar tillväxt lyfter vi också frågan om hållbara besök. Den dialogen bör vi uppmuntra många olika aktörer att delta i framöver.