I fallet med den aktuella skolutredningen är utgångspunkten att det råder ekonomisk kris i den svenska/gotländska skolekonomin, att det måste sparas.
Men detta stämmer ju inte!
Krisen är inte att det saknas pengar utan att det finns gott om pengar, men att de ”hamnat” på fel ställe. Istället för att ödsla massor av resurser och riva upp känslor och skolgårdar, vore väl allra modigast och ärligast att ge sig på den egentliga krisen, den att ett fåtal förmögna individer, organisationer och företag tillåts tjäna och sitta och ruva på enorma och snabbt växande rikedomar? Rikedomar som rent faktiskt är ett resultat av SAMTLIGA medborgares insatser nu, då och i framtiden. Människor som på olika sätt bidrar och bidragit till att det nu finns gott om resurser i vårt rika land. Inte minst de generationer av många gånger oanständigt behandlade arbetare och tjänstefolk som med sina kroppar och hjärnor utgjort en lika viktig del i välfärdsmaskineriet som entreprenörerna, ägarna, uppfinnarna.
Är det då inte självklart att rikedomarna i grund och botten är gemensamma tillgångar som borde finnas med i vårt gemensamma räkenskap? Ett komplext och medmänskligt räkenskap som ligger till grund för vår gemensamma trygga tillvaro där vi alla faktiskt ingår, inte minst våra barn? Det räkenskap som hyser såväl den sjuke som friske entreprenören, arbetaren och övriga enträgna ”kugghjul” i maskineriet, alla far- och morföräldrar, undersköterskor, lärare och assistenter, skolutredare och klassrum?
Det här tankesättet har vi hört många gånger förut men likväl verkar vi gå på samma fint om och om igen: kris i skolan, kris i sjukvården, det måste sparas! Kejsarens nya kläder. Vi verkar inte helt kunna ta in att 5-10 gånger högre löner till somliga, att overkliga fallskärmar och aktievinster, företag som flyttar ut från landet, är den verkliga krisen. Att dessa vansinniga penningkalas för ett fåtal tar resurser från där de egentligen hör hemma. Och som gör att det vackra men sköra samhällsbygge vi åstadkommit, inte får det lugn som vore fullt möjligt. Som våra barn i skolan och alla fantastiska (ofta lågavlönade) hjältar inom sjukvården. Och för att inte tala om den oerhört tragiska, kostsamma och fullständigt onödiga kriminalitet som kunde bli ett minne blott om alla fick chansen att blomma (trots en dysfunktionell uppväxt), istället för att ett fåtal ska sko sig.
Är detta en naiv utopi? Jo, kanske. Men har vi någonsin provat fullt ut?