Ingen vill tillbaka till luft i lönekuvertet

Inflationen är den högsta sedan början av 90-talet, räntorna skjuter i höjden, pandemin sätter fortfarande sina spår.

Luftig plånbok.

Luftig plånbok.

Foto: Leif R Jansson / TT

Insändare2022-07-07 10:35
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Den internationella handeln utsätts för störningar och kriget i Ukraina har snabbt förvärrat det säkerhetspolitiska läget och skapat mänskliga tragedier i vårt närområde. Mot den bakgrunden tar förberedelserna inför 2023 års avtalsrörelse sin början. 
Många hushåll får det tuffare när kostnaderna för mat, boende och drivmedel, alltså grundpelarna i vår vardag, ökar så markant. Röster höjs för att löntagarna ska kompenseras genom väl tilltagna lönepåslag. En spontan reaktion blir lätt att det låter rimligt, men vi måste faktiskt lyfta blicken och se de långsiktiga effekterna.
Med facit i hand vill väl ingen tillbaka till 70- och 80-talens kraftiga löneökningar. Konsekvensen den gången blev att företagens konkurrenskraft skadades, medarbetare blev uppsagda och inflationsbrasan tog fart. Av lönehöjningar för dem som hade sina jobb kvar återstod ingenting. Man talade om luft i lönekuvertet.


Det nu 25 år gamla Industriavtalet blev en vattendelare. Samförstånd ledde till framgång. Avtalet har tjänat såväl företag som individer och nation väl. Svensken har under dessa år ökat sin genomsnittliga köpkraft med hela 70 procent. Det överträffar utvecklingen i flertalet andra EU-länder.
Trä- och Möbelföretagen (TMF), Gröna Arbetsgivare och Grafiska Företagen företräder 5 000 företag. Flertalet är små eller relativt små och finns oftast på eller nära mindre orter. Med drygt 70 000 personer anställda i våra branscher är dessa företag viktiga arbetsgivare. 
Höjda lönekostnader ovanpå alla andra påfrestningar skulle slå hårt mot företagen. Konkurrenskraften urholkas, sysselsättningen hotas, sannolikheten för nedläggningar ökar och reallöneutvecklingen uteblir.


Det finns all anledning att mana till återhållsamhet i den stundande avtalsrörelsen. Efter decennier med ständigt stigande köpkraft blir det naturligtvis en omställning att tillfälligt behöva acceptera krympande reallöner. Det handlar om att hålla ut under en tid för att på det sättet påskynda återhämtningen. Det är långt bättre än att vältra problemen framför sig och riskera en förvärrad situation.
Erfarenheterna av Industriavtalet är mycket goda. På den vägen ska vi fortsätta. Vårt bestämda intryck är att de fackliga organisationerna inser allvaret. Ett ansvarsfullt agerande nu leder till tryggare anställningar och till att reallönerna snart kommer att kunna stiga igen.