Israels rätt att försvara sitt land mot terrorister har min djupa sympati. Vedergällning som följd av Hamas attack mot ungdomsfesten då fler än tusen israeliska ungdomar massakrerades och skändades kräver motåtgärder. Det är i grunden en rimlig utgångspunkt.
Men nu har det gått alldeles för långt. Israel håller på med ett utrotningskrig. Helt utan proportioner. Ett krig som enligt premiärminister Netanyahu avslutas först efter att terrororganisationen Hamas har utplånats. Känner ni igen uttrycket? Samma ordval som av tyska staten för att utplåna alla judar i Europa under 1930- och -40-talet. Tyska staten lyckades inte, men priset för judarna blev fruktansvärt.
Spillrorna av de kvarlevande judarna blev underlag för bildandet av Israel som stat 1948, med geografisk grund i det gamla brittiska protektoratet Palestina: då befolkat av olika arabiska folk och en grupp judar.
För mig innebär Israels vedergällningskrig, som snart kostat 10 000 civila palestinier livet, främst barn och kvinnor, inget annat än ett utrotningskrig. Antalet Hamasterroristers död är väl dolt. Ingen vet!
Nu pågår en ”rensning” i Gaza stad som det heter i retoriken från den israeliska krigsledningen. Nu ska Hamas utplånas! En gång för alla! Kommer den politiken bli gynnsam för Israel? Jag tvivlar starkt.
De politiska och mentala såren efter alla konflikter mellan Israel och palestinierna sedan 1948 är oläkta varbölder.
Israels ovilja att acceptera en tvåstatslösning permanentar motsättningarna.
Jag har en stark känsla av att världsopinionen håller på att svänga till fördel för det palestinska folket, dock inte Hamas.
Jag har varit Israelvän så länge jag kan minnas. Men mina sympatier har steg för steg suddats ut. Och snart är de ”utplånade”.