Står och gungar mitt barn vid Almedalens lekplats. Ser en reporter från Gotlandstidningen närma sig med dagens fråga; vad längtar du efter att göra nu när corona-restriktionerna släpper?
Man vill ju vara redo när man får frågan, äntligen en chans att göra sin röst hörd! Så hur ska jag formulera mig? En kvinna bredvid får frågan först, hon har inte hunnit förbereda sig: eh, jag vet inte, har jag saknat något? Vi har ju småbarn och så...Reportern ställer de ledande frågorna; Vill du inte ut och resa nu, gå på konsert och restaurang? Ja, jag vet inte, restaurang kanske, men vi har ju småbarn och så.
Jag hinner tänka såhär: Jag saknar ingenting. Utom framtidstro,förstås. Jag vill inte att restriktionerna försvinner, jag vill ha fler restriktioner!
Behåll restriktioner för flygresande, begränsa konsumtionen till det nödvändigaste, fortsätt underlätta för folk att jobba hemifrån/vara flexibla. Behåll synen på vårdpersonal som verklighetens hjältar och ge dem möjligheter att fortsätta vara det. Vård och omsorg, det är ju det jag och planeten saknar! Gör det omöjligt att tjäna pengar eller förnöja sig på bekostnad av jordens mångfald och välmående!
Det kan inte bara vara jag som upplevt de positiva sidorna av den speciella tiden med Corona-restriktioner? Det kan inte bara vara jag som känt mig upplyft av att leva med samhällsstyrning för allmänhetens bästa, som fått mersmak rentav? Restriktionerna har lärt oss att det är fullt möjligt för politikerna att ta obekväma beslut samt att majoriteten av medborgarna respekterar och anpassar sig efter dessa.
Var är reportern? -Borta. Skitsamma, var är framtiden? Ännu kvar!
Vad är jag? Radikal? Nä, men jag har ju småbarn och så. Det är ju de som får ta skiten sen. Snälla makthavare, ta lite ansvar och bestäm spelreglerna så att vi kan börja spela spelet.