Den internationella kvinnodagen, 8 mars, är den dag som syftar till att hedra kampen för jämställdhet mellan könen. Tyvärr är det i år en kamp som förs i motvind. Det finns otaliga exempel världen runt på att kvinnors rättigheter pressas tillbaka. Utvecklingen mot jämställdhet har stannat upp eller till och med backar. Det gäller även i Sverige.
Fackförbundet Vision studerar varje år hur kvinnors löner förändras i förhållande till män. Beräkningen bygger på Medlingsinstitutets officiella lönestatistik (2023) som visar kvinnors och mäns genomsnittslöner där lönerna är uppräknade till heltid. Förra året ökade löneskillnaderna från 9,9 till 10,0 procent. Översatt till kontorstid innebär lönegapet att kvinnor jobbar gratis efter klockan 16.12 – varje dag, medan män får betalt till 17.00. Sverige har därmed backat fem år i tiden. Arbetet för jämställda löner har stannat av.
Det är orimligt att kvinnors arbete värderas lägre än männens. En orsak till att gapet växte förra året är att lönerna ökat mer i privat sektor, där fler män jobbar, medan ökningen varit mindre i offentlig sektor, där kvinnor är i majoritet. Det är alltså de kvinnor som jobbar med våra barn, våra äldre och med samhällets allra sköraste inom förskola, skola, socialtjänst, sjukvård och omsorg som fått stå tillbaka. Är det vad pandemins hjältar var värda?
Socialdemokraterna vill fortsätta arbetet mot mer jämställda löner. Sverigedemokraterna och regeringen är uppenbarligen mindre intresserade. De har konsekvent minskat resurserna till just de sektorer där kvinnor arbetar och istället sänkt skatten för dem som tjänar allra mest – till största delen män. Det får vara slut nu. Det är dags att välfärdens kvinnor får den uppskattning de förtjänar.