En valrörelse till kärnkraftens lov har vi upplevt. Varje tal av en politiker på högersidan prisade kärnkraften. Den rena energin, lösningen på alla problem med utsläpp av koldioxid från fossila bränslen. Ingen har nämnt något om radioaktivt utsläpp vid haveri. Ingen bekymrar sig för avfallet.
Man låtsas att alla såna problem är lösta.
Som om vi är tillbaka i 50-talets optimism. Då var man också övertygad om att kärnkraften skulle förse oss med all energi vi behövde. Kärnkraftverk planerades och byggdes.
Tills en motståndsrörelse väcktes. Stora demonstrationer över hela landet. ”Vad ska väck? Barsebäck!” så lät det i södra Sverige. Danmark avstod från kärnkraft och ville inte ha den på andra sidan sundet heller. Thorbjörn Fälldin och Centern lyftes fram till borgerlig seger i riksdagsvalet 1976.
Entusiasmen för kärnkraft stannade inte vid kärnkraftverk. En atombomb måste vi ha, menade statsminister Tage Erlander. Då blir vi säkra. Ingen vågar anfalla oss.
Den gången var det de socialdemokratiska kvinnorna och en aktiv fredsrörelse som satte sig på tvären. En stor rörelse över hela Europa. END – Europe Nuclear Disarmament – höll kongresser över hela kontinenten, allt riktat mot utplaceringen av kärnvapenbärande missiler i Väst- och Östtyskland, riktade mot varandra.
Den gången tog Europa sitt förnuft till fånga. Upprustningen avbröts. Tyskland återförenades, EU, det stora fredsprojektet, utvidgades.
Ingenting lärt och ingenting glömt. Vi är 70 år tillbaka i tiden. Nya kärnkraftverk ska lösa problemen med den ryska gasen. Om tio år ja...
Till dess fortsätter vi med de fossila bränslena. Folk måste ju få köra sina bilar! Här krävs statsbidrag. Kärnkraft tycks höra ihop med militär upprustning.
Sveriges första kvinnliga statsminister blev den som bröt den 200-åriga neutraliteten. Sverige måste med i Nato. Vi ska ingå i upprustningen mot det onda Ryssland.
Tiotals nya miljarder till krigsmakten. Inga förbehåll här. Kärnvapen hör till Natos arsenal. Och tänk så säkra vi blir!