Äntligen är utegympan i Slite igång som jag har sett fram emot sen det sista passet i fjol. Nu hoppar och skuttar vi var och en efter egen förmåga. Vid passets styrkedel på rygg i det saftiga gräset ser jag till höger upp i en fantastisk trädkrona. Vi befinner oss i år i den vackra Hotellparken. Där vi tidigare hållit till, i Badhusparken, har gräsmattan ersatts av padelbanor. Vid nästa sit-ups faller blicken till vänster. Där syns höga grå byggnaderna och skylten Cementa. Cementafabriken som delar Slite på fler än ett sätt.
Efter avslutande stretch så vandrar flera av oss genom parken, förbi ICA, ner till stranden och ut till de gamla fina badhytterna och äntligen ut på bryggan och ner i vattnet. Slite visar härifrån sin fina sida.
Men kärnkraftsverk i Slite för att Cementa ska få el! Det blir liksom en spiral. För att bygga kärnkraftsverk behövs cement. Och för att göra cement behövs el då bygger vi ett kärnkraftsverk men då behövs cement och så vidare.
Är det inte bättre att backa och tänka till? Vad ska vi lämna efter till barn och barnbarn? Ska de kunna leva och bo i Slite och skutta runt i Holtellparken? Jag vill inte säga adjö till Slite när jag åker ut ur samhället. Jag vill säga att jag återkommer om ett par dagar. Så offra inte Slite. Denna lilla pärla. Om du bara tittar åt rätt håll!
Klyv inga atomer i Slite
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.