Nyligen sade Mark- och miljööverdomstolen nej till fortsatt kalkbrytning på Gotland, ett beslut som kommer att få konsekvenser inte bara för Gotland utan för hela landet. Merparten av all cement som används i Sverige kommer från Slite. Att ersätta detta innebär långa, energikrävande transporter, stora merkostnader och kraftigt försenade byggen. Slussen och Förbifart Stockholm drabbas, men konsekvenserna kan bli mycket större än så.

Jurister, inte politiker, bedömer lagen. Men det är politiker som skriver lagen och stakar ut kursen för samhällsutvecklingen. Och nu ser vi hur miljömålen kan gå i baklås. 

Alla, oavsett ideologisk preferens, borde vara överens om att Sverige behöver cement för att underhålla, utveckla och förnya sin infrastruktur. Och om vi inte kan framställa vår egen cement så måste den importeras, vilket inte bara skulle innebära enorma förseningar, utan även öka miljöbelastningen mångfalt. 

Här finns övergripande missförhållanden. För det första har Cementas tillståndsprocess tagit orimligt lång tid och för det andra är det en lite märklig ordning att miljöorganisationer med uttalad politisk agenda (läs Naturskyddsföreningen, vars kopplingar till Miljöpartiet är dokumenterade) i processen närapå tillmäts en status som myndighet. Och när tillståndet gavs i en första instans så har alltså Naturvårdsverket, som i egenskap av myndighet ska föra samhällets talan, drivit fallet vidare.

Självklart ska vi ha ambitiösa miljölagar och självklart måste industrin ta stor hänsyn till den miljö där man verkar. Men om slutresultatet hotar både jobb och infrastrukturprojekt över hela landet så måste man agera för att finna en lösning.

Carl Schlyter - tidigare ledande företrädare för Miljöpartiet, numera kampanjledare på Greenpeace - anser att det är ”underbart” att brytningen stoppas. 

Vi i Sverigedemokraterna är av motsatt uppfattning. Vi anser att svenska resurser ska tas tillvara på ett ansvarsfullt och för naturen skonsamt sätt. Kompromisser måste sökas så att vitala samhällsintressen inte hotas.