Vill tacka Christer Wåtz för så bra insändare. I denna värld så fylld med onda krafter, inhumana ledare som tror att man uppfostrar med piskan och empati verkar vara det som alla saknar mest.
Pengar och hårda tag blir det vanliga för ett barn att växa upp med. Bråttom att hinna uppleva allt och växa upp alltför tidigt eftersom livet plötsligt kan ryckas ifrån oss i något terrordåd eller på något SIS-hem eftersom hjälpen när de är yngre uteblir helt. Och då är det ju inte märkligt att yngre och yngre tappar hoppet och inte vill finnas kvar i en värld som de känner sig främmande att leva i.
I skolan är löftena många men när det ska bli verklighet av alla fagra löften har ju inte skolan vare sig resurser eller vilja att se ett litet barn och skyller ifrån sig och detta barn hamnar mellan stolarna.
Var finns hoppet? Var finns den empati och förståelse som detta barn behöver? Ingenstans för har man speciella behov blir man lätt en vandrande kostnad utan att se till tryggheten barnet behöver när det blir lyssnat på istället för att alltid, vad det än gäller känna sig i vägen. När de kommer till SIS får de den hjälp de behöver men det är lite för sent för då har barnet redan fått stämpeln som hopplöst fall.
I mitt fall har jag kunnat bryta ett destruktivt liv att genom en slump hamna på rätt typ av boende där de fattat att jag törstade efter trygghet och kramar istället för hårda tag, skrik och gap och jag mår mycket, mycket bättre av att någon håller om mig än håller fast. På många SIS-hem har de ingen aning om denna skillnad så varför ska en omgivning kräva att detta ska vara humant.
Mer humanitet i debatten för med hårda tag blir allt bara hårdare och det skapas flera ledare som till exempel Putin