Vi lever i en kramlös tid – även på den flytande ön mellan sundet och revet. Det är en hård tid för kramberoende. Skärmkramar går helt enkelt inte lika bra. Nu byggs även i landet en kramskuld, för att inte tala om ett växande kramunderskott. Och så är kramtalsförhandlingarna uppskjutna. Ingen talar om kramtillägg. Eftersom kramar är ett sätt att visa ömsesidig värme (när så önskas av båda parter), så är faktiskt livet lite kallare.
Trots att jag är nära att kramera – och det vore förfärligt – så finner jag mig. Smittrisken kommer att försvinna. Jag tror inte på en evig kramlöshet. Hur blir det när tiden är över? Hur många kramar om dagen kommer att rekommenderas? Det är inte en nationell fråga, utan den är mycket, mycket lokal. Kanske tidvis till och med hudnära. Håll ut, tvätta händerna och respektera den kramlösa distansen. Tids nog kommer kramfesterna igång och kramvärmen att stiga. Det finns många kramar att ta igen…