Svar på Johan Mattissons debattinlägg på Gotlands Folkblad.
Johan, ditt inlägg om att skattebetalarna borde betala de miljöavtryck du skapar, doftar panik. Under de 15 år jag bott på Gotland har jag förlorat flera morgontidningar, Svenska Dagbladet och Dagens Industri. Jag älskar att få den prasslande morgontidningen till första koppen kaffe.
Men samtidigt som jag förlorat flera morgontidningar har min GA blivit tunnare med åren. Ditt inlägg går ut på att Region Gotland ska lägga dina miljöavtryck på renhållningstaxan för alla gotlänningar. Som ordförande i Gotlandshem är det svårt att motivera hyresgästföreningen att vi ska höja hyrorna för alla, oavsett om de har tidningen eller väljer att läsa den digitalt. Som styrelseledamot i Sveriges Allmännytta har vi enhälligt sagt nej till regeringens förslag om att kommunerna ska överta medias ansvar om pappersåtervinning. Att gömma sig bakom att det är en demokratifråga känns krystat. Jag är den första att försvara demokratin, men självklart måste den följa med tidens utveckling.
Roger Wärn (M), ordförande AB Gotlandshem, ledamot i styrelsen för Sveriges Allmännytta
SVAR DIREKT
Roger,
jag är den första att försvara demokratin, och självklart måste den stå för sina eviga värden. Som fri åsiktsbildning. Som tryckfrihet. Som yttrandefrihet. Rättigheter som med tidens utveckling fordrat massmedier som nyhetsförmedlat och opinionsbildat.
Det är i år 100 år sedan Sverige fick demokrati, men då hade vi redan haft tryckfrihetsförordningen – en av våra grundlagar – i hela 155 år. Folkstyre förutsätter att det fria ordet inte bara försvaras, utan ges också möjligheter att verka.
Politik är att vilja, att välja bland intressekonflikter. Mediepolitik är inte sällan ett politikområde i konflikt med andra och i vardagen står publicisten ibland inför att prioritera mellan journalistik eller juridik. I länder som kanske inte har världens äldsta tryckfrihetsförordning fängslas reportrar bara för att de gör sitt jobb av totalitära regimer.
Så har vi det inte i Sverige. Här handlar hoten om förändrade mediekonsumtionsvanor, internationella techjättars dominans, vikande annonsintäkter, återkommande inskränkningar i offentlighetsprincipen och konsekvenserna av covid-19 krisen.
Vem som ska betala för returpappersinsamling kan ses som en av alla målkonflikter som politiken har att ta ställning till i en stabil demokrati som Sveriges.
Men frågan förtjänar också att ses för sitt demokrativärde: om regeringen ändrar sig och tidningar och tidskrifter tvingas betala cirka 465 miljoner kronor extra per år, då kan massmediernas samhällsviktiga verksamhet vara hotad.
Och med den ett av demokratins värn. Den som vill ålägga publicister ett producentansvar för returpapper riskerar därför stora värden.
Hur stat, kommun eller region fördelar kostnaden är här inte för dagspressen att avgöra. Det är politikens.