Kulturens och politikens uppdrag

Den svenska statens ”Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform” har 15 kapitel.

Kulturens och politikens uppdrag enligt Sveriges riksdag 1974.

Kulturens och politikens uppdrag enligt Sveriges riksdag 1974.

Foto: Carl-Olof Zimmerman/TT

Insändare2023-09-13 11:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Dess 1. kap. ”Statsskickets grunder” har en kraftfull inledning där demokrati och yttrandefrihet ställs på sin spets, inklusive kulturyttringarna. Några direkta citat:

1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt.

2 § Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten.

Se även 2. kap. ”Grundläggande fri- och rättigheter”, som utpekar opinionsfriheter:

1 §. Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad 1. yttrandefrihet: Frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.

3. mötesfrihet: frihet att anordna och delta i sammankomster för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk. 

Många har väl som jag märkt uppståndelsen kring demonstrativa koran-bränningar, hoten mot offentliga kulturinstitutioner och nämnder, kulturskolorna och kulturarbetarnas bristfälliga arbetsvillkor och stöd.

Jag ser ibland en växande polarisering mellan politikens respektive kulturens uppdrag, fast de bör ha samma mål i hela landet enligt ovannämnda Grundlag om vår demokrati.

Jag önskar därför ett mer jämställt förhållande mellan politikens och kulturens arbetsvillkor och en gemensam helhetssyn på vårt demokratiska uppdrag. Samt att den ena parten - kulturens levande mångfald - inte så slentrianmässigt ska förväntas vara egenfinansierad.

Instämmer med tidigare kultur- och fritidschefen Björn Ahlsén (GA 31 augusti 2023) att kulturen handlas så mycket mer än turism och tillväxt. Också jag har anat att kulturfrågorna hamnar i skymundan i frånvaron av en egen traditionell kulturnämnd, så även efter sammanslagning med fritidsnämnd. Kulturnämnden på Gotland hade hängivna ledamöter vilka genom åren fått ovärderliga kunskaper om kulturens värde inklusive kulturarvet för öns invånare. Med god förankring och - hos flera - även yrkeskompetens inom konstarterna, kulturhistorien och behovet av konstnärlig yttrandefrihet. Jag tror att de övervägande förstod att det fria kulturyttringarna behöver försvaras, uppmuntras och stödjas, inte styras av krav från politiken, turismen eller näringslivet.

Olov Gibson, pensionerad kultursekreterare