Musik, teater och film är kanske det man närmast tänker på när man hör ordet kultur, men kultur kan också vara en samhällsbärande grund som kan definieras.
Den kan bestå av ett gemensamt språk och beteendemönster, seder och högtider, värderingar och normer. Den gemensamma kulturen utgör den grund som får oss att känna solidaritet och gemenskap, vilket är särskilt viktigt i ett gemensamt finansierat välfärdssamhälle som bygger på ett högt skatteuttag.
I ett land är kulturen aldrig statisk utan ständigt utsatt för påverkan utifrån som skapar utveckling och leder till förändring. Det är dock av vikt för ett stabilt samhälle att förändringar sker långsamt och anpassas till landets befintliga nationella och kulturella särart.
Mycket av otryggheten som många nu upplever bottnar i att förutsägbarheten som tidigare fanns i relationer mellan människor som bor i vårt land, inte längre är självklar.
Att konstatera att svensk kultur är bäst för Sverige innebär inte att andra kulturer är dåliga, men om vi varken kan känna oss stolta över, förmedla, eller ens definiera den kultur och det samhälle som generationer innan oss byggt upp, hur kan vi då tro att de som invandrat ska kunna känna respekt för och vilja bli en del av den?
Sverigedemokraternas kulturpolitik strävar efter att människor som bor i vårt land ska känna samhörighet och samförstånd. Det kan ske med krav om anpassning. Med vår politik hade vi sluppit svårt våldsutsatta utanförskapsområden som både splittrar och bygger murar mellan människor.
Med vår politik hade alla som kommit hit fått en tydlig karta och en kompass. Det hade gjort det lättare att komma in i gemenskapen. Ett jämställt samhälle är ett tryggt samhälle.
Jag och mitt parti vill använda kulturen som ett smörjmedel för att skapa ett bättre samhälle än det nuvarande styre har lyckats med.