Kultursverige kännetecknas av kraftig politisk styrning där en förutsättning för en kulturarbetares överlevnad är avhängig rätt åsikter, sådana som ryms inom den trånga åsiktskorridor styrd av politiker ner genom kulturetablissemanget. För att lyckas med en bidragsansökan krävs dels att de medverkande består av visst antal kvinnor, ju fler desto bättre och helst med hudfärger andra än vita. Inställningen till sexuella läggningar också viktig. Innehållet i en föreställning är också väsentlig. Rätt syn på klimatpolitik, invandring, kvinnor, genus och mångfald.
En lyckad bidragsansökan måste tryfferas med vissa kodord. 60/70-talets politiska plakatkultur där det rådande vänster budskapet var det viktigaste har ersatts av en förvirrad Identitetsagenda. Jag har mött representanter för teaterföreningar i landet som uppgivet tillstår att de inte vet vad de ska beställa ur Riksteaterns utbudskatalog. De vill inte ha någonting. Inte bli uppfostrade. De får här välja bland kramande gaypar eller grupper med arga kvinnor som ger fingret och riktar sparkar mot beställarna. Den konstnärliga kvalitén är underordnad. Vår nya kulturminister Jeanette Gutavsdotter som svarar undvikande på om Sverige har någon egen kultur är betecknande för tillståndet. Ett sunt kulturliv kräver det fria ordet sanerat från unkna politiska åsikter på modet. Bort med alla övertaliga indoktrinerade kulturbyråkrater. Släpp fram luft och ljus.