Förra gången gillade inte Jenny att vi ger svar på tal på vår facebooksida Socialisterna - Välfärdspartiet Gotland. Nu gäller ”kritiken” att vi (enligt Jenny) inte skrivit ordet ”kvinna” tillräckligt många gånger i vårt partiprogram. Följande stycke måste gått Jenny förbi:
”Arbetarkvinnorna utgör halva delen av arbetarklassen och får ta de största smällarna vid nedskärningar och försämringar såsom olika typer av otrygga anställningar. Kvinnorna har ofta dubbel arbetsbörda, först i arbetslivet där de utnyttjas som billig arbetskraft, sedan gratisarbetet i hemmet. Vi betraktar övervinnandet av kvinnans underordning som en av de främsta uppgifterna för 2000-talets nya socialistiska arbetarrörelse. Detta måste först ske inom rörelsen själv. Historien visar att varje befrielserörelses styrka och möjlighet att nå framgång varit intimt förknippad med den grad till vilken rörelsen lyckats frigöra kvinnors kraft. Arbetarkvinnorna har med detta en extremt viktig roll i kampen för människans frigörelse.”
Målet med denna text är inte att ifrågasätta Jennys förmåga att räkna ord, även om den verkar lite rostig. Frågan är istället hur långt sträcker sig GT-krönikörens politiska tänkande?
Socialisterna går i första hand till val på en sak – att stoppa nedskärningarna inom välfärden.
Vilka drabbas först och främst av dessa nedskärningar? Eller för att vara mer exakt, vilken könstillhörighet bär merparten av välfärdsarbetarna?
Socialisterna vill inte bara stoppa attackerna mot välfärdsarbetarna. Vi vill också förbättra arbetsvillkoren. Är det en exklusivt manlig politik att de som vårdar oss när vi är sjuka eller gamla, att de som tar hand om våra barn ska ha rimliga arbetstider och löner? Eller är det för att använda Jennys egna ord ”en rak kränkning”?
Vi kräver också allas rätt till arbete. Tänker Jenny att egen försörjning inte är viktigt för den kvinna som behöver lämna ett destruktivt förhållande? Och att det ska finns bostäder när det sedan länge varit dags att flytta spelar kanske inte heller någon roll?
Vi kan fortsätta såhär, på punkt efter punkt men det kommer göra texten på tok för lång. Läsaren får dra sina egna slutsatser.
Sägas bör att det vi inte gör, är att försöka splittra den arbetande befolkningen efter kön. Vi lyfter kraven som vi ser som nödvändiga och enande. Det komiska (eller tragiska om man så vill) är att vi i denna kamp står ensamma mot både uttalade feminister och anti-feminister. För oss säger det allt om vad som behövs i politiken i dag.