”Äntligen stod prästen i predikstolen”. Så inleder Selma Lagerlöf sin debutroman om prästen Gösta Berling, den av dryckenskap försupna församlingsprästen som blivit avsatt från sitt ämbete för sitt orediga leverne. Han hade försummat sina plikter och förorsakat många mässfall.
Nu hade församlingen klagat på honom hos prost, biskop och domkapitel. Till församlingen kommer nu biskopen med ett antal övriga präster från Karlstads stift för att hålla räfst- och rättarting – visitation.
Domen över Gösta Berling blir suspension, det vill säga avsatt som präst och församlingsherde på viss tid. Moralisterna i Karlstads stift väljer att tillämpa försoningens väg.
I Visby stift har nu ”bödelsyxan” fallit över en ämbetsbroders huvud. En kyrkans man har fått sin dom för sitt oredliga leverne. Avsatt och avkragad. Avskalad all mänsklig värdighet från topp till tå. Här får inte Selma Lagerlöf vara med och moralisera.
Nej, snarare Jan Fridegård som med sin romanfigur Lars Hård som i sin kammare filosoferar över människovärdet. Lars Hård kommer slutligen fram till att en människas liv är inte mer värt än en flugskit.