På tio år har anmälningarna till Skolinspektionen ökat med 200 procent, Från 1 542 anmälningar 2009 till 4 623 i fjol.
Många av anmälningarna gäller lärare. Självklart får det konsekvenser för hela lärarkåren att benägenheten att anmäla lärare ökar lavinartat i riket. Lärare känner stor oro och till och med rädsla, på grund av risken att bli anmäld trots att man enbart sköter sitt jobb.
Det är inte helt ovanligt att elever är väl medvetna om sina rättigheter och emellanåt använder hot om anmälan som ett medel för att ”styra” lärarens agerande.
Att en elev inte reflekterar, utan ser den kortsiktiga ”vinsten” med hot att anmäla, är inte så konstigt. Särskilt inte i ljuset av att det har blivit något vanligt och legitimt att anmäla lärare.
Barn har inte förmågan att överblicka skeenden och konsekvenser på samma sätt som en vuxen. Barn är ofta ”här och nu och sig själva närmast”. Därför är det oerhört viktigt att alla vuxna runt barnen, hjälper till att lära dem sansa sig, reflektera över situationen och komma med egna alternativ till en anmälan, innan man som vuxen anmäler, om man anser det nödvändigt.
Det kan finnas situationer där en anmälan krävs, men att reflektera över alternativ och diskutera med skolan, är alltid en bra väg att gå. Rektor ansvarar för sin verksamhet och finns det misstanke om att en lärare inte uppträder på ett lämpligt sätt, är det i första hand rektors uppgift att ta hand om saken. Vi har seriösa och ansvarstagande skolledare och de är måna om sina skolor, lärare och elever. I de allra flesta fall löser man de problem som elever eller föräldrar lyfter. De fallen är inte inräknade i Skolinspektionens statistik ovan.
I vissa fall ”rundar man” skolan och Skolinspektionen helt och polisanmäler en lärare, utan att informera vare sig lärare eller skolan om det. I de fallen kan rektor inte åtgärda något, eller skydda en elev från en lärare som uppträder olämpligt, innan polisen agerar mot läraren. Det kan ta månader.
I statistiken syns bara de ärenden som anmälts till Skolinspektionen.
Statistiken skulle visa på långt mer alarmerande siffror, om det inte funnes vuxna runt barnen, som såg till att diskutera barnens upplevelser på ett respektfullt sätt. Respektfullt både mot barnet, mot skolan och lärarna.
Diskuterar man och reflekterar över alternativ och konsekvenser, med sina barn som vill att lärare ska anmälas, tar man också ansvar för vår samhällsutveckling.
Ett samhälle som tillåter att misstron mot skolan/lärare får växa sig allt starkare, tillåter samtidigt, att det som vi ser som självklart– vår demokrati – undergrävs på sikt.