I skuggan av prövningen av Cementas utökade brytning av kalksten på Filehajdar, är nu en annan domstolsprövning av utökad kalkstensbrytning under uppsegling. Denna gång i Klinte.
I skogarna strax sydöst om Klintehamn, bryts i dag kalksten i två stenbrott. I dag finns ett tillstånd att bryta 95 000 ton/år. SMA har ansökt om att få utöka sin brytning till 900 000/år. Alltså tio gånger så mycket sten som nu.Tio gånger. Det är en mäktig ökning. De fick sitt tillstånd av mark- och miljödomstolen 2019. Detta tillstånd överklagades av bland andra Naturskyddsföreningen, länsstyrelsen och förtvivlade människor som lever nära brotten.
Platsen för dessa brott ligger i skogsbrynet bland gårdar och bebyggelse. Sprängningar påverkar hus och skapar sprickor och sättningar. Kalkstenen fraktas med lastbil från brotten och lastas ut i Klintehamns hamn. I dag kör de 3-4 lastbilar i timmen, längs den vindlande vägen nedför Bönders backe, Klinteberget och förbi kyrkan, denna sträcka är bebyggd och maxhastigheten är 30 km/h.
Nu vill SMA öka frekvensen. Tio gånger. Är detta rimligt? Jag kan inte se att det är rimligt att människor ska betala med förlust av livsmiljö, vatten i brunnen och sinnesfrid för att ett multinationellt företag ska tjäna stora pengar på att bryta ut vår berggrund och exportera den.
Konflikterna i dessa mål som gäller storskalig kalkstensbrytning på Gotland har intensifierats under de senaste decennierna. De har samma utgångspunkt, multinationella företag vill bryta kalksten av god kvalitet för en billig penning och sälja dyrt. En företagsidé som är mycket lönsam. Varför skulle de annars framhärda trots decennie-långa prövotider med tillåtelser/avslag och överklaganden?
Det som över tid framträder allt klarare är att vi gotlänningar inte är beredda att offra de värden som denna verksamhet orsakar. I Ojnareskogen var det omistliga naturvärden och vatten, i Filehajdar rör det sig främst om småföretagares möjlighet att verka och vatten och i Klinte rör det sig om att förvandla ett idylliskt landskap till industrimiljö och vatten. Alltid vatten.
Den som inte bryr sig om att djur och natur skadas av förlusten av grundvatten och tänker sig att avsaltat havsvatten är gott nog, bör hålla i minnet att 40 procent av Gotlands befolkning har egen brunn.
Min fasta övertygelse är att Gotland och Klintehamn behöver en annan utveckling som är hållbar, robust och framför allt genomtänkt. Industriell kalkstensbrytning med miljöförstörande effekter borde vara passé i samhällsplaneringen för 2000-talets Gotland.