Men sedan dess har strandskyddet utvidgats flera gånger om och lägger sig idag som en blöt filt över utvecklingen i stora delar av landet. Strandskyddet behöver reformeras i grunden för att uppnå en mer balanserad lagstiftning som skyddar stränder och natur, värnar äganderätten och underlättar bostadsbyggande.
Detta var också ambitionen – att det skulle bli enklare att bygga strandnära på landsbygden – när man sjösatte en utredning om översyn av strandskyddet (SoU 2020:78). Men när utredningen presenterades visade det sig vara tomma ord. Utredningen föreslår förvisso att kommuner ska kunna ansöka om att få strandskyddet hävt i vissa områden, men bara där tillgången på obebyggd mark är god och där efterfrågan på mark samtidigt är låg. Området ska inte heller vara av särskild betydelse för något av strandskyddets syften. Om dessa kriterier är uppfyllda ska de nya reglerna som innebär att strandskydd kan hävas tillämpas varsamt.
Sammantaget innebär det att strandskyddet endast kommer att kunna hävas om intresset för att bygga i området är lågt och därmed blir effekten – om någon – ytterst marginell. För Sveriges och Gotlands del innebär det att många riskerar att bli besvikna, eftersom förväntningarna på utredningen skruvats upp av de som tillsatt den.
Vi moderater tror att kommunerna med sin lokalkännedom är bättre lämpade än länsstyrelserna att fatta beslut rörande strandskyddet. Vi föreslår därför att man avskaffar det generella strandskyddet och istället ger kommunerna möjlighet att själva peka ut träsk och vattendrag där 50 eller 100 meter strandskydd ska gälla. Flexibiliteten i strandskyddet, där sådant beslutats, bör samtidigt ökas.
Den övervägande majoriteten av Sverige utgörs av landsbygd – och vår uppfattning är att landsbygderna bör ges större möjligheter att utvecklas och stå på egna ben. Sverige behöver fler bostäder, inte minst utanför storstäderna. Därför behöver vi reformera strandskyddet i grunden.