I onsdags bar vi den stora regnbågsflaggan tillsammans och tog upp så mycket plats att de som skyndade sig hem från sina jobb fick stanna till och se på vår Prideparad.
Jag blev rörd av att se alla unga personer med olika flaggor och samtidigt påmind om att så här var det inte när jag själv var tonåring på Gotland på 00-talet. Som så många andra i min generation ”väntade” jag med att komma ut tills jag tagit studenten, flyttat från ön till en storstad.
Under högstadiet och gymnasiet var det som att det inte fanns några hbtqia+personer, jag trodde att jag var den enda och letade efter minsta lilla tecken att det fanns fler som jag. Men vi höll tyst. Men vet ni vad, det är andra tider nu och cirkeln liksom sluts när det går hundratals unga queera gotlänningar med sina flaggor genom staden.
I lördags var det dags att bli rörd igen. Samtalet om queer kultur på Folkets bio med Annika Wassén och Razmus Nyström kändes som ett utdrag ur mitt eget liv.
De pratade om rädsla, glädje och framför allt styrkan som finns i att hitta personer och berättelser i kulturen att spegla sig i och identifiera sig med. Kultur som film, serier, teater, musik som livsavgörande lufthål i ett normativt samhälle som kan kännas ganska tungt att andas i för den som avviker på ett eller flera sätt.
Där sitter jag, 30+, och önskar att mitt tonårs-jag hade kunnat få en liten sneakpeak från framtiden. Att samma rum som jag var tyst och ensam i då, nu är en kraftfull och trygg plats där det är okej att vara precis dom vi är. Razmus läser på scenen en text om nåt blommande träd tror jag och jag tänker på alla fina som jag sett blomma den här veckan.
Tack för att ni finns, vi kommer aldrig låta homo- och trans-fobin vinna. Låt oss blomma året om. Här på vår ö. Nu blev jag rörd igen. Tack alla.