”I love Visby-skylten” får nobben igen för en tänkt placering. Ett klokt och korrekt myndighetsbeslut. Låt det stå fast.
Hur kunde initiativtagarna komma på något så fantasilöst?
Domkyrkans klockor borde varningsringt från första stund.
Det har gått inflation i uttrycket ”I love...”. New York, San Francisco, Amsterdam, Paris. Strömstad, Stockholm, Dubai, Rio, Norrköping… och Hjo!
Få städer har så många vackra miljöer som Visby. Redan när båten glider in mot hamnen och Visbys skyline dyker upp suckar folk av längtan. Samma när planet lämnar vyn över Östersjön och lågflyger över stan in mot landningen.
Låt bara folk spontant vandra runt och mobilkameran plockas ständigt fram. Almedalen, Fiskargränd, Klinten, domkyrkan i alla möjliga vinklar, ruinerna, ringmuren, portarna. Stora Torget, rosorna, bulhusen… Välkända miljöer för många, men alla upptäcker alltid något nytt. Jag kan se sådana bilder på nätet.
Säg Visby – och Gotland – och alla får sina till associationer i bilder och upplevelser.
Fotografer och vanliga mobilknäppare tycker om att fånga in Visbymiljöer.
Här behövs inget monument ”I love” som förstärkning. Jag har bara sett monstret på bilder – det räcker.
Det finns bara en plats för placeringen: Återvinningsstationen.
Med taxan 1 121 kronor per kubikmeter lär det kosta en bra slant att lämna in det. Det täcks lätt upp med en spontan insamling bland allmänheten.
Alternativet är att initiativtagarna tar hem den och gömmer den i sin trädgård. Där kan den stå och rosta sönder som en evig påminnelse om det sämsta som gjorts för Visby.
Låt skylten rosta sönder
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.