I vår vrå av landet har vi ett humlebo vid tröskeln till altanen. Problemet för humlan är att när vi inte stänger dörren ordentligt så kan den inte orientera sig. Då flyger den oroligt fram och tillbaka, letar efter sin ingång.
Humlan letar efter sin trygghet liksom människan letar efter sin trygghet i klimatkrisen. (Ja, jag vet att det finns människor som inte tror på krisen, vi släpper dom tills vidare, En vacker – fel – otäck dag kommer de också att vakna.)
Min poäng här är, som för humlan, att om vi väljer fel, om vi ställer upp dörren åt fel håll så kommer vi att hamna snett. Vi kommer att få problem med att lösa krisen.
Jag blev förvånad över hur lite Magdalena Andersson talade om omställningen. Hon nämnde den liksom i förbigående med det vanliga lösenordet ”grön” teknik.
I kommentarstrådarna diskuteras krisen ständigt, men som jag förstår det handlar det bara om att byta bil från fossilberoende till elberoende. När det är gjort kan vi andas ut.
Nu vet jag inte om humlor stoppar huvudena i sanden som vi människor, men de bryter inte gruvor, borrar inte efter olja, utnyttjar inte andra humlor som billig arbetskraft, skräpar inte ner, gör så att fler blommor växer istället för att de försvinner som där människor går fram. Jag skulle säga att de är riktiga hedersknyfflar så vi hjälper dem genom att inte öppna dörren för mycket så de orienterar fel.
Om vi människor hjälper varandra i stället för att stjälpa så kanske vi kan klara det här. Humlorna har sin instinkt, vi människor kan lyssna på vetenskaparna istället för till galenskaparna.