Och den där frihetskänslan igen. Enorm. Märks inte förrän man åter får möjlighet att promenera utan begränsningar.
Jag var förra sommaren tvungen att be himlen ta hem min kompis, Pälshögen, ledarhund. Han var 13,5 år. Började få så ont i lederna att han ibland kom fram till mig där jag satt i soffan, la sin stora nos i mitt knä och bara stod så.
Undrande vad det var som hände med hans kropp. Jag hade lovat att aldrig sätta mina egna känslor framför hundens. Min allra, utan tvekan, bästa väns mående.
Så, efter det mycket fina, vidrigt jobbiga, fortfarande känsloframkallande avslutet, fick han så lindring, och kunde rusa runt utan smärta bland sina kompisar på svala ängar.
Jag beslutade mig för att prova utan ledarhund under vintern.
Käppade. Kämpade.
Är en mycket dålig blind som inte litar på mig själv och käppen. Märkligt egentligen. Har inga problem att lita på en fyrbent som käkar hästskit, hoppar efter fjärilar och älskar springa i gyttjepölar. Men tror inte tillräckligt på mig som åtminstone äter med kniv och gaffel. Ibland.
Så under våren fick jag besked att man hittat en hund som passar mig.
Snabb. Attityd. Valpig. Stort hjärta. Och för en dryg vecka sedan kom han. Promenader som tidigare tagit evighet där jag vänt efter en kilometer, sveper vi nu över som ett ekipage från racerspace. 1 mil om dagen. 1,5 mil ibland. Vi tränar. Fot. Vänster och höger. Apportering.
Stanna kvar. Inte upp i soffan! Tigga är fult. Lär känna varandra.
Skrattar ihop. I alla fall jag. Min balans har stabiliserats.
Asymmetrisk gång var över 20 enligt telefonens hälsodata. Nu 0,2. På 1,5 vecka!
Jag har gått ner tre kilo. Rakare rygg. Syreintaget har fått hjärnan att börja arbeta igen. Jag knatar i Visby utan problem. Ler svagt när jag hör folk dra efter andan då hunden går i full fart ända fram till barnvagnar och parkerade bilar, innan han svänger ut och passerar.
Snyggt och smidigt.
Men framför allt, kärleken han redan visar, den där lilla 30 kilos Pälshögen. Bandet vi redan börjat knyta. Det är helt oslagbart.
Obeskrivbart.
Ville bara delge något positivt ur en värld där inget annars syns.