Kulör är en del av kulturarvet. I landskap skapar solitära byggnader öar av uttryck. I stadsmiljö ger det urbaniteten kollektivt uttryck, men även den individuella byggnaden dess identitet. Ändå förhåller man sig inte till detta i Visby innerstad.
Exempel är ett bygglovsärende kring fasadrestaurering där man åt fastighetsägaren utförde färgundersökning genom skrapprov, samt tillhörande antikvarisk konsekvensanalys. Den ursprungliga och intentionella färgsättningen föreslogs återtas. Döm om förvåningen när tjänstemännen föreslog avslag motiverat ”förslaget… kan inte anses överstämma med byggnadens originalfärgsättning eller karaktär”. Arkitekten som ritade byggnaden för 100 år sedan valde alltså fel kulör!
Istället hänvisar man till ett kulörprogram, grundat på en vederhäftig högskoleuppsats analyserandes 45 av över 1000 byggnader. I vetenskaplig mening är studien väl genomförd och kan anses utgöra en bra fingervisning. Representationen omfattande någon procent projiceras dock på samtliga byggnader, oavsett om det är historiskt korrekt eller inte.
Man målar bokstavligen en kuliss i världsarvet. Samtidigt, för 10 år sedan och 25 meter från berörd fastighet, gavs bygglov för något som korats till ett av landets fulaste byggnader, utan anknytning till byggnadstraditionen i Visby. Rättssäkert kräver man sakkunnig antikvarisk medverkan. Problematiken uppstår när arbetet därefter inte implementeras. Är det verkligen så världsarven ska förvaltas? Ifrågasätts inte dylika exempel, urholkas slutligen lagarna som finns för att skydda våra kulturvärden.