Jag gråter ibland när det känns överväldigande. Navet runt det mitt och min familjs liv kretsar monteras ner. Livet kommer inte längre att gå ihop.
Rädd och förvirrad kontaktar jag ansvariga politiker och tjänstemän, ropar på hjälp! Med darrande knän på ett möte med förskolecheferna, är detta på riktigt. De som styr över våra barns förskolor, de borde förstå oss. De borde kunna lyssna in vår stigande panik. Vår sorg. De jobbar väl med barn och kan det här? Eller?
Det pratas om pengar, det pratas om utjämning, det pratas om att vi får hjälpas åt. Sök till det fristående alternativet som är fullt och inte tar emot några fler barn, säger de. Sök till Sanda, de yngsta kommer bara få en timmes extra tid på förskola per dag, säger de. Tar bara sju minuter säger de om du kör i 70 km/h på 30- och 50-vägarna.
Nonchalans. Hjärnan dallrar, paniken stiger. Vi är lurade, vi är satta i en fälla. Det måste vara en dröm! Inte kan väl livet vara såhär?
Jag gråter nu. Fem dagar efter beskedet kom till slut ett livstecken från rektorerna, vi föräldrar störde tydligen personalen med frågor. Så klart vi frågar, vi känner inte rektorn, vi vet inte vem det är, har inte fått några besked, och på mötet ville denna person inte oss väl.
Det kom ett till meddelande där rektorn bad om ursäkt för att meddelandet om förskolans nedläggning inte kommit iväg, handhavandefel. En rektor som inte kan hantera unikum eller tar sig tiden att kontrollera att meddelandet gick i väg? När hon har så få barn och anställda att ta ansvar för? Åh herre gud, hjärnan darrar. Nonchalans.
Det blir bättre för barnen säger de. Nej det stämmer inte. För långa dagar leder nästan alltid till utagerande beteende, till exempel bitningar, barn som sover under undervisningstid och svåra lämningar/hämtningar.
Det blir bättre kvalitet. Jag vill skrika, för jag är maktlös inför mina barn och mina grannars barns försämrade framtid. Allt handlar ju bara om pengar, för en gång skull går regionen back och då passar de på att montera ner fullt fungerande verksamheter. Till ingen nytta för någon.
Ta ert ansvar och kom till ett riktig dialogmöte, ta emot vår klagan och betänk. Hur ska vi kunna lösa detta tillsammans.
För en framtida skola i balans – inte nonchalans!