I årets utgåva av "Från gutabygd" skriver Clary Winberg så fint om de gotländska kulturpersonligheter som gick bort våren 2020. Jag fäste mig för en mening i texten om Las Jakobsson. Som ordförande för Gutamålsgillet menade han att ”även om gutamålet är på väg att försvinna hoppades Las att åtminstone några uttryck, ortnamn och poesi på gutamål ska få leva kvar”. Så tänker Gutamålsgillets styrelse nu också.
De flesta av oss lär sig ett enda språk som barn och blir aldrig lika bra på något annat. Men visst går det att lära sig nya språk. Och det går att bevara ett lokalt språk, om viljan finns. Nu tänker jag på Ibiza, den spanska ön i Medelhavet. Där har gatuskyltarna namn på både spanska och det lokala språket, som är besläktat. I skolan undervisas i båda språken.
Jag tror inte att loppet måste vara kört för gutamålet (skulle hellre skriva gutniska). Under våren har jag hittills fått tio små texter på gutamål publicerade som insändare i GT. Jag har velat visa på hur mycket som faktiskt finns skrivet. Och att det gäller så olika genrer. Inte bara roliga historier eller bara poesi. Jag har inga problem att hitta material.
En text sticker ut lite, den som fick rubriken "Fåglars lek i livet". Det är en litterär text. Författaren, som jag inte känner, skriver inte sitt eget talspråk. Han har medvetet lärt sig språket gutamål och utnyttjar dess möjligheter. Det kommer ingen ny Gustaf Larsson, Anna Kajsa Hallgard eller Allan Nilsson som skrev klockrent gutamål därför att det var deras modersmål.
Om flera andra av författarna till de här texterna gäller att de talar inte gutamål, men de har lyssnat så mycket på äldre gutamålstalare att de väl behärskar språket. För nästa generation blir det att lära sig ett nytt språk.
Det vore intressant om Gutamålsgillet tog upp den här diskussionen – och inte bara på Facebook, tack! Vi har all anledning att värna om papperstidningen, ännu når den så mycket bredare.