Jag är ytterligt undrande över sjukvården och var man lägger pengarna, det är stora summor som spenderas och ändå blir det underskott och medborgare som arbetat i många år får inte den vård som de behöver.
Vården är egentligen fantastisk, det är så ofantligt mycket som kan göras under förutsättning att man kommer åt våden. Är allt man kan verkligen vad folkflertalet behöver bäst?
En arbetare är sliten i armarna med nerver i kläm, han sover mycket dåligt på grund av smärtorna. Läkarna svarar att det kan gå över på några månader men det är år sedan det började och han måste arbeta. Dålig sömn resulterar snart i andra sjukdomar.
Jag får misstanken att det anses inte vara så noga med gamla arbetare. Det finns massor med liknande fall där folk blir nonchalerade och förnedrade. Och om man någon gång tänker att ta sig an arbetaren så blir vårdkostnaden endast högre.
Uteblivna ledoperationer förstör patienternas liv och förpestar hela familjers tillvaro. Goda skattebetalare och duktiga arbetare har betalat dyrt för den vård man inte får.
Jag får känslan av att som arbetare så ska man inte ”sticka upp” mot doktorn, man får definitivt inte vara specialist på sin egen kropp. Jag undrar mycket över hur resurserna används, det satsas stora resurser på barnlösa par, i en överbefolkad och svältande värld läggs det stor energi på att de som inte kan få barn ändå ska ha det – barnlöshet är ingen sjukdom.
Fullt friska personers könsorgan skärs sönder och byggs om, de flesta blir inte särskilt lyckligare efter ommöbleringen. Vilken tonåring har inte någon gång känt sig vilsen innan allt fallit på plats?
Mycket väl fungerande vårdinstitutioner säljs till privata bolag och personal hyrs hit och dit för allt högre kostnader.
Folk kommer till landet från när och fjärran för att få vård, vi ska hjälpa flyktingar i den mån vi har vad som behövs i överflöd men vem skall betala om den slitna arbetaren inte får nödvändig vård så att hen kan arbeta och betala skatt?