Insändare: Massturismen kan döda staden

Livet innanför murarna har blivit tomt, tyst och dyrt. Hus går från att vara bostäder till att bli lyxiga hotell, restauranger och sommarnöjen. 
Den italienska journalisten Marco D’Eramo har kritiserat hur UNESCO oavsiktligt begår urbanicid (stadsmord) med sin världsarvsstämpel. Med goda avsikter – att bevara en plats unikhet – riskerar platsen istället att frysas till en ögonblicksbild. Staden blir kuliss. 
D’Eramo har tagit upp ett exempel från San Gimignano, en annan ringmursklädd småstad, för att illustrera världsarvsstämpelns konsekvenser: ”Innanför stadsmuren finns ingen slaktare, ingen grönsakshandlare eller äkta bagare. Varför? [...] Innanför murarna har allt blivit en uppsättning för medeltida kostymfilmer” 

Visby har upplevt en skoningslös gentrifiering (rikare människor tagit över platser där fattigare tidigare bodde). De gamla fattigkåkarna ovanför Domkyrkan blev miljonvillor. Kryssningsturism och Almedalsvecka har bidragit till upptrissade bostadspriser i Visby innerstad som få har råd med. Klyftorna mellan dem som bor utanför och innanför stadsmuren växer. Innerstaden blir rikare och vitare – utanför muren finns en större mångfald i inkomstgrupper och ursprung.

Ju fler besökare det finns på en plats, desto färre fastboende – tvärtemot vad besöksnäringens kampanjer vill få oss att tro. På otaliga skärgårdsöar har permanentboende bytts mot sommargäster. 
Kryssningsturister har en extra skadlig påverkan eftersom de rör sig på samma platser, där de bidrar till trängsel, slitage och nedskräpning. Sommarboende skapar mindre problem – men deras hus mitt i staden står oanvända större delen av året. Världsarvstatusen är en magnet för turismens monokultur. På ett effektivt sätt hindrar den en hållbar samhällsutveckling innanför murarna. 

Coronakrisen har visat oss hur Visby är utan massturism. På ont, men också på gott. Den hysteriska ”Ajax-veckan” före Almedalsveckan uteblev. Istället för att bereda plats för den ekonomiska, politiska och mediala eliten kunde de som bor i staden påta i trädgårdar och dricka kaffe med grannar. Folk behövde inte stå i kö uppför Hästgatan. Blir det krisen som till slut stoppar den skenande turismen? 
Kan hända flyttar folk tillbaka till innerstaden. Några av de nu tomma lyxhotellen kanske går i konkurs och ger plats åt billiga hyresrätter. Man kan ju alltid hoppas.