Är det rätt väg att korsa linjen mellan personens frihet och personens ‘’bästa’’? I vissa fall kanske personen inte vill ha hjälp, men ska den då bli tvingad till hjälp ändå?
Våren 2021 var jag inlagd på en psykiatrisk avdelning. Jag hade varit där förut men det var första gången jag var där med LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård). Rummet var vitt och allt som fanns var ett låst skåp, en säng och en ej fungerande tv. Jag visste ingenting, alla runt mig pratade över huvudet på mig och jag fick inte säga till om något. Jag hade ingen aning om när jag skulle få komma hem igen eller om jag ens fick bo kvar med mina föräldrar.
Det var ett straff, ett straff för att jag mådde dåligt. Det var som att bli inkastad i en isoleringscell fast man inte begått något brott. När du blir inlagd så försvinner all frihet och du har inte längre någon kontroll över ditt eget liv.
Skulle du säga till eller protestera på något sätt kan du bli fastbältad i sängen, fasthållen mot golvet och du kan få injektioner med lugnande mot din vilja. Är detta nödvändigt? Jag tycker att vården måste förändras. Det är förståeligt att man blir inlagd mot sin vilja om man är en stor fara för sig själv men det betyder inte att man ska bli behandlad som ett djur. Många som är där får inte ens en psykolog att prata med och blir av med alla sina saker. Psykiatriska avdelningar borde göra allt i sin makt för att få patienterna att må bättre men i stället kommer många därifrån och mår ännu sämre och vissa har fått trauman för livet. Man vågar inte söka hjälp för hjälpen man får kan i stället bli ett straff.
Psykiatrin borde införa saker som bevisats hjälpa patienter. Som exempelvis kanske man borde hålla en yogastund varje morgon för att få lugn och ta hand om sin kropp. Varför får inte alla patienter en terapistund varje dag? Mer utomhustid, fräsch luft och lite rörelse är superviktigt för välmåendet men på många ställen är utomhusvistelse inte ens ett erbjudande. När jag låg inne på LPT fick man en timme utevistelse varje dag, om personalen har tid. Det betyder att man ligger på sitt rum hela dygnet och har man tur så kan man få en liten promenad. För dig kanske utomhusvistelse, en varm dusch och privata toabesök är en självklarhet, men det är det inte när man är inlagd på psykiatrin.
Det finns såklart många anledningar till varför personer behöver vara inlagda men psykiatrin kan göra så himla mycket mer för att de ska kunna må bättre. Varför gör dom inte det? Kanske handlar det om pengar eller lathet men också okunskap. Vi som är inlagda är inte hopplösa fall och vi har nog mycket mer att ge om vi hade fått bättre förutsättningar att komma på benen igen och få må bättre.
Vården behöver förändras och det nu! Det ligger just nu när du läser det här flera tusen personer som i sin ensamhet är inlagda på psykiatrin landet runt. Det är personer som samhället försöker få dig att glömma eller inte veta om. För hur mycket får ni egentligen veta om vad som händer bakom dom låsta dörrarna?