Så otroligt sorgligt beslut att stänga ute scoutverksamheten på Gotland från kommunala bidrag. I en tid där unga mår psykiskt sämre och sämre. Scoutverksamheten på Gotland har betytt oerhört mycket för många barn. Den har som så mycket annat, sin grund och sitt ursprung i kyrkan. Då måste den tydligen motverkas politiskt. Den kristendomsfobi som präglar politiska beslut har gått för långt.
Det finns ju nästan ingenting, ingen viktig institution i vårt samhälle som inte har sin grund i kyrkan. Redan 1642 togs ett kyrkligt beslut att alla, män och kvinnor, flickor och pojkar, fattiga och rika, skulle få lära sig läsa och skriva. Undervisningen sköttes givetvis av prästerna. Alla våra skolor, alla våra gamla universitet har sin grund i kyrkan.
På samma sätt med vår sjukvård, (ordet lasarett kommer ju av namnet Lazarus, Jesus vän) vårt rättsväsende, och det finns forskning som visar hur demokratin i Sverige har sin grund i kyrkorådens arbete. Öppen redovisning av kassan. Val av representanter med jämna mellanrum. Allas rätt att yttra sig vid kyrkostämman osv.
Hur många länder finns, där det fungerar med demokrati, som inte varit kristna i tusen år? Eller har sin grund i en sådan kultur? (Såsom Nordamerika och Australien.) Själv kommer jag bara på två, Israel och Japan.
Tänk under pandemin vilka oerhört diskriminerande regler kyrkan tvingades leva under. I en katedral fick 8 personer samlas. Om någon som helst religiös verksamhet förekom fick man inte vara fler än 8, vid en promenad utomhus med föräldrar och barn. Vid kyrklig begravning var maxantalet 20 pers. Utomhus eller inne. Vid borgerlig begravning fanns inga begränsningar alls. Flera hundra gick bra utomhus.
Jag minns en söndag när jag var ålagd att avvisa flera personer från en stor kyrka. Senare på dagen hade jag ärende till stora Torget i Visby. Restaurangerna var fyllda till bristningsgränsen. Uteserveringarna likaså. Jag tänkte för mig själv, bara inte någon får för sig att be bordsbön, då måste ju personalen utrymma lokalen! Vid en uteservering hörde jag någon svära över långa väntetider. Den sortens åkallan av ”högre” makt verkade dock inte föranleda några åtgärder.
Med vilken rätt särbehandlas kyrkan? När ska vi få ett tack? För all vår undervisning? Alla våra gitarr, piano och orgelelever? Alla våra körer? Vår diakoni, våra matkassar, vårt stöd till sjuka och döende? Att vi alltid finns till för samtal? Våra sorgegrupper? Alla våra högtider och ritualer för glädje och sorg? När ska kyrkan få ett erkännande för allt hon betytt och betyder i vårt land?