Att ordet medborgare som andas ansvar och gemenskap inte förekommer och används i politiken utan istället kund och liknande, det har en inverkan på vilken sorts samhälle vi skapar och vilka människor vi blir.
Valfriheten att välja dagis, skola, läkare med mera tycks vara det mest omhuldade i politiken, där valfriheten som ett övergripande mål har övertrumfat diskussionen om innehåll, kvalitet och vilket samhälle vi vill leva i.
Med detta fokus på just den enskildes valfrihet har även det politiska språket förändrats. Man talar inte om medborgaren som har ett ansvar både för sig själv OCH för samhället. I stället talar man om kunden och skattebetalaren som ser sig själv som köpare av en samhällstjänst. Alltså inte en medborgare som också ser till sina medmänniskor i sin stad, by, stadsdel, bostadsområde... Den här utvecklingen förstärks av att många politiker väljer att betona att de företräder skattebetalarna i stället för att betona medborgarna.
Det här är ordval som visar på stora värderingsförskjutningar i politiken , från medborgaren "vi och vårt" till fokus på den privata "jag och mitt". Då är det inte så konstigt att stora delar av politiken väljer bort vissa frågor till exempel kring akuta och gemensamma klimatanpassningar som kräver uppoffringar och ändrade livsstilar utan i stället väljer populära frågor som ger "klirr" i den privata plånboken till exempel billiga fossila drivmedel. Alltså enkla, bekväma och "privata" frågor som fångas upp och samtidigt göder högerpopulismen.