Det är ju inte speciellt roligt, pandemi eller inte. Det är långa köer, stökig miljö och vi ska alla samsas på en liten yta i en tid då vi uppmanas hålla avstånd. Svår ekvation.
Min dotter på 3 år har astma, och den blir alltid värre då vädret blir kallt och torrt. Så de senaste dagarna har varit en pärs, framför allt för henne men också för oss andra i familjen. Hon får torrhosta som är väldigt intensiv, som kan hålla på länge. Underlättas delvis av fuktig luft och av de mediciner vi har.
Jag hade på känn att den här färjeturen i går skulle bli tuff, och det blev den.
Jag kan gott förstå att det i dessa tider är provocerande att ett barn hostar tillsynes okontrollerat. Men som medresenär kan man ju välja hur man reagerar.
En annan familj som satt nära oss satt och pratade: "Åh så fint det ska bli att komma Gotland, nu har vi det bra". Och sen avslutar mamman med: "Och se, vi får lite corona på köpet också" och tittar på mig och min dotter.
Då slinter det till i mig av ilska och uppgivenhet. Här sitter jag, med mitt barn i knät plus en arsenal av astma-mediciner framför mig och får den kommentaren slängd på mig.
Många svar på den kommentaren seglar snabbt förbi i mitt inre innan jag för min dotters skull bestämmer mig för att inte ens bemöda den andra mamman med ens en blick. Jag fokuserar istället på att få min dotters andning att lugna ner sig så att hon kan somna, vilket hon sedan tillslut gör.
Resten av resan sitter jag och reflekterar över var vi som mänsklighet nu står efter snart två år i en pandemi. Från några gnuttor mer medmänsklighet och omtanke till en större dos av misstänksamhet och egoism. Där vi nu ständigt sneglar på varandra och försöker se hur stort hot den vi sneglar på utgör.
Har vi kommit till en punkt då vi utgår från att andra vill skada oss? Det fanns en tid då en hosta fick vara något annat än covid, det tror jag vi alla kan minnas. För två år sedan hade mamman bredvid kanske till och med frågat: "Du det låter tufft det där, behöver du hjälp, kan jag hämta lite vatten åt er?".
Min önskan nu då nyår är nära – rannsaka dig själv och fråga dig vilken typ av människa du önskar vara här på jordklotet. Vilka värden vill du stå för? Vilken typ av medmänniska vill du vara? Hur vill du kunna, om än i det lilla bidra till att vi skapar ett samhälle som går mot mjukt istället för hårt?
Med önskan om ett gott nytt 2022.