Britta Persson skrev 2007 hur hon som flicka mindes sin mormor:
Ha keikte leik iginum fålk,
de gick int ti sla någ bla dunstar ei augu pa na.
När astumor tald till en kalldar vintardag
u sättede upp d’ain baine ei ugnsmunn’n
u sägd att ha fraust um läggar,
da visst ha att de gärd ha int alls de nai.
Ha skudd bär keik ettar va de var sum påttlede ei gröitu.