En dag i Valborgsmässotider, hade min älskade skog genomgått enmetamorfos på markplanet. Gaia, Moder Jord, hade smyckat markerna med ovillkorlig vitsipps-kärlek! En omvälvande nygestaltning från risighet, färglöshet och död, till tusen åter tusen, små, vita bloss, som genom ett trollslag signalerade LIV på ett ödmjukt, men ändå kraftfullt och djupt berörande sätt.
En talande metafor också för våra liv. Risighet, bråte, törn och taggar kan många gånger ligga som ett hårt, etablerat täcke över våra själar. En tvångströja, omöjlig att kasta av. Men, under denna förstelnade yta, bidar kärleken och livets krafter sin tid, för att åter en dag, bara uppenbara sej där i sin självklara skönhet och prakt. Ett mirakel tycks åter ha utspelat sej inför våra ögon, som med törst och stor tacksamhet tar emot och insuper all denna obegripligt generösa skönhet och kärlek.
Kring Valborg, i vår ungdom, klämde vi med entusiasm i med "Och den ljusnande framtid är vår", "Det var i vår ungdoms fagraste vår" och "Vi ville dansa höra livet till". I dag vill vi, trots hög ålder enligt kalendern, fortfarande höra livet till, men med ett livs erfarenheter, insikter om att allt liv är en del av en "evighets-cykel", som vitsippornas trogna återkomst varje år påminner oss om! En underbart vacker tröst och lisa för själen, särskilt när livet är hotat.
Detta är en "betraktelse", som tillkommit efter kroppsligt och själsligt stärkande vandringar i "Sockerparken" vår underbart vackra skog i Björke-Roma.