En dag i Valborgsmässotider, hade min älskade skog, till min gränslösa glädje, genomgått en iögonenfallande metamorfos på markplanet. Gaia, Moder Jord, hade smyckat markerna med ovillkorlig vitsipps-kärlek! En omvälvande nygestaltning från risighet, färglöshet och död, till tusen åter tusen, små, vita bloss, som genom ett trollslag signalerade liv på ett ödmjukt, men ändå kraftfullt och djupt berörande sätt.
En talande metafor också för våra liv, inte sant? Risighet, bråte, törn och taggar kan många gånger ligga som ett hårt, etablerat täcke över våra själar. En tvångströja, till synes omöjlig att kasta av.
Men, under denna förstelnade, förstockade yta, bidar kärleken och livets krafter sin tid, för att åter en dag, när de finner det lämpligt, bara uppenbara sig där i sin självklara skönhet och prakt, oss alla till förundran och djupaste glädje. Ett mirakel tycks åter ha utspelat sig inför våra häpna, vidöppna ögon, som med törst och stor tacksamhet tar emot och insuper all denna obegripligt generösa skönhet och kärlek.
Kring Valborg, i vår ungdom, klämde vi med entusiasm i med "Och den ljusnande framtid är vår", "Det var i vår ungdoms fagraste vår" och "Vi ville dansa höra livet till".
I dag vill vi, trots hög ålder enligt kalendern, fortfarande höra livet till, men med ett livs erfarenheter, perspektiv och insikter om att allt liv, både i mikro- och makrovärlden, där också människan ingår, är en del av en "evighets-cykel", som vitsippornas trogna återkomst varje år, så tydligt, anspråkslöst, men ändå med drabbande kärlekskraft, påminner oss om!
En underbart vacker tröst och lisa för själen, särskilt när livet så påtagligt är hotat, som det varit i vinter.
Detta är en "betraktelse", som tillkommit efter kroppsligt och själsligt stärkande vandringar i "Sockerparken" vår underbart vackra skog, i Björke-Roma.