Insändare: Mina erfarenheter av tvångsvård

Jag har överlevt tack vare tvångsvård men på samma gång blivit sjukare på grund av tvångsvård. I flera år har jag vårdats på flertalet slutenvårdsavdelningar runt om i landet. Genom åren har jag få och kortare perioder vårdats på frivillig basis. Och desto mer, under långa perioder vårdats mot min vilja. Det har gjort att jag i dag lever. Men också att jag har mångårig erfarenhet av att bli fråntagen en viktig personlig utveckling under en viktig tid av mitt liv. Jag hyser inget agg mot min tid inom psykiatrin. Hade du däremot för sju år sedan frågat mig hade du mött en person som var enormt arg. Och sökte alla syndabockar hen kunde tänka sig i syfte att frånsäga sig allt ansvar över vart livet hade fört mig.

Jag har suttit i ett verkligt isoleringsrum, blivit faktiskt bältad upprepat, fått tvångsinjektioner som upprepats för att hålla mig sovande i dagar i sträck. Jag har vårdats på rum som delats med andra sjuka, upp till fyra inskrivna i samma bleka rum och där toalett delats med andra ute i korridoren. Där jag också haft med mig personal in på bara kroppen. De gamla slitna plastmattorna i långa korridorer av ångest. Högt upp i stora gråa byggnader med få möjlighet att komma ut förutom balkonger med galler för. Jag hatade alla. Jag förstod ingenting. Var en ung förvirrad person som inte ville mer.
Men under min tid på psykiatrin på vår ö mötte jag en helt annan vård. En vård som gav mig frihet under ansvar. Som erbjöd innehåll. Långt förbi den förvaring jag var van vid. Kanske för att jag har möjlighet att jämföra vård som givits mig.

Jag möttes av rum med egna stora badrum, med garderob, med tv och sackosäckar på rummen. Jag behövde aldrig dela rummet med andra. Ingen behövde det. Under min vård på vår ö mötte jag även engagerad personal. Som pratade med mig till skillnad från över mig. Som umgås och utgör tillgänglighet och närvaro för oss som var inskrivna. Möten som hållits för att förhandla om fortsatt tvångsvård där läkare pratat med mig, förvånat mig över deras tro på mig. Där man arbetat framåt, aldrig eller sällan stampat på samma ställe även om jag gjorde det. Jag jämför det med personal som benämnt mig i samtal med mig som ett hopplöst fall. 

Jag mår bra. Jag hanterar livet funktionellt och med stabilitet. Har familj, utbildning och jobb. Som en person som i dag identifierar sig som frisk vill man inte alltid förknippas med att man en gång varit i behov av psykiatrins hjälp. Det gör att alla röster inte får utrymme. Jag vill vara med och bidra för att ge en mer nyanserad bild. Och behöver jag någon gång i livet nytt stöd från psykiatrin kan jag inte tänka mig ett bättre ställe. Och skulle du fråga mig då, ja då kanske jag kommer känna annorlunda.