Men vi kom fram och det var Juli och Amazonen tog oss vidare till Ljugarn och till en kompis som sommarjobbade som kock på badpensionatet. En vecka med tidiga sommarmorgnar, frallor med räkost och smulor i bilen på färjan över till Fårö, rökta flundror i Katthammarsvik, ändlösa stopp vid alla skyltar som skvallrade om fornlämningar, nattdopp med personalen på pensionatet, en regnig dag med kortspel i en liten stuga som luktade lite mögel och havssand.
Minnet av den veckan etsade sig fast, som en dröm, än i dag. Magisk. Kanske blev den drömmen det som avgjorde att vi till slut flyttade hit, för över tjugo år sedan.
Gotland blev vår trygga plats i livet, där yngsta sonen fick gå från dagis, genom hela grundskolan med samma klasskompisar.
Jag följer debatterna i media. Kalkbrytning, turism, vattenförsörjning och naturreservat. Så många viljor. Jag försöker se den röda tråden. Jag vet att den finns.
Pigge säger i en artikel i Expressen att han "tänker på Gotland som en fabrik". Jag tänker nog snarare på Gotland som en levande organism, skör som självaste kalkstenen
Gotland är en liten organism i en stor omvärld. Storskaligheten ryms inte här, inte utan att sprickor uppstår. Sprickor i berggrunden, i ringmuren, mellan människor. Jag vill bli en sån gotlänning som älskar sina besökare. Men de mörka tankarna trycker på.
Roy köper upp och bygger om innerstaden till en lekpark, optimerad för att generera pengar åt fastlandsspekulanter några korta veckor om året.
Familjen Schulman har lyxrenoverat en lada i Rute, de har två pooler och skiter i bevattningsförbud, frun Instagrammar om deras drömliv.
Gotlänningen har lägst medelinkomst i landet.
En gotlänning lever sitt liv här, arbetar, är klassförälder på skolresan till Öland, gifter sig, begraver sina anhöriga, engagerar sig i hembygdsföreningen eller lokalpolitiken, säljer korv på KiK:s hemmamatcher, skrapar bilrutor klockan fem på morgonen en tisdag i februari.
Sommargotlänning är ett uppfunnet ord, det beskriver en omöjlighet, att både ha saffranspannkakan och samtidigt äta den.
En besökare väver sina drömmar, en kort tid i livet, och det är vackert så.
Småskaligheten, det är min röda tråd. Vi behöver fler men mindre företag, lagom med turister, ett hållbart liv, året runt för de som valt att leva sina liv här.