Vi tvekade om vi skulle orka åka på den efterlängtade släktträffen i Stockholm. Jag har svårt att gå längre än från vårt hus ut till bilen. Kan bli så efter en rejäl magoperation och njurproblem som höll mig på sjukhuset i tre dygn i påsk. Min man har andra hälsoproblem. Men vi valde att åka. Nålsögat för oss är ju att lämna och komma ombord på båten i Nynäshamn. Visby är mycket lättare. Men vi tog tid på oss och klarade det. Sen blev vi skjutsade överallt.
Men den här turen gick något fel när vi kom till Visby. Antagligen sa någon i högtalarna något om det, men då hade avgångsgruppen redan samlats under ljudliga former. Jag hörde bara att vi skulle gå av genom bildäck. OK, tänkte jag. Då tar jag hissen ner, som vanligt. Det fixar sig.
Sen gick vi. Snart var min man och jag ensamma i världen i de långa gångarna. Förutom en yngre kvinna som hoppade på kryckor och hade en flicka på 5–6 år i sällskap. Och väskor. Hon körde om mig på upploppet. Och flickan grät av trötthet.
Båten var inne i hamn 15.00 och 40 minuter senare kom jag ut ur terminalen. 40 minuter.
Ett förslag: (inför nästa gång man inte kan gå av den vanliga vägen.)
Tala om hur långt det är att gå.
Be de som vet att de inte fixar det här komma till receptionen. Erbjud rullstol eller annan hjälp.
Visst, jag hade kunnat be själv om en rullstol, min man hade kunnat köra. Men hur skulle jag veta att det finns eller att jag behövde en för att det var så långt att gå?
Den långa vägen i gångarna var kemiskt ren från personal. Jag var nära att sjunka ihop flera gånger, vem hade hjälpt mig om jag varit ensam? Inte en hjälptelefon så långt ögat kunde nå.
Nu genomlevde jag det här. Det tog ett dygn att sova ikapp.
Min upplevelse av det här är knappast positiv. Jag är verkligen besviken.