Det är en stilla och varm morgon i mitten av augusti, vid 8-tiden.
Lilla vovven och jag begår vår stillsamma morgonrunda i stan.
IT-folket parkerar sina cyklar och hastar nedför trappan till sina viktiga uppdrag.
Kissen på Adelsgatan vill bli insläppt och blir så av en omtänksam man som passerar just då.
Den vitulliga spetsens lillmatte ler försiktigt och håller in sin vovve.
Den spänstiga seniordamen hälsar vänligt och styr målinriktat sina steg mot gymmet.
Allt är lugnt. Inte ens en sopbil som larmar och dånar. Ej heller svischar några soplådscyklister förbi. Dem har jag förresten aldrig sett stanna och plocka upp skräp. De bara far fram, gärna i flock.
Det är så skönt denna morgon. Så pass skönt att det nästan inte går att ta in hur mycket klotter, ogräs, skräp, kvarlämnad vintersand liksom nedgångna och övergivna hus det finns i innerstan. Min stad. Ett värdigt världsarv?