Om regeringen tar fasta på de fakta och osäkerheter som finns, så måste beslutet bli ett nej till den föreslagna metoden, eller åtminstone krav på mer forskning innan ett slutgiltigt godkännande ges.
Varje dag producerar våra svenska kärnkraftverk hundratals kilo högaktivt avfall, som är så farligt att det behöver hållas åtskilt från allt levande i hundra tusen år. Oavsett om man är för eller mot kärnkraft, så borde alla vara överens om att detta avfall måste hanteras säkert.
Ansvaret för att hitta en säker metod ligger hos kärnindustrin, som bildat bolaget Svensk Kärnbränslehantering, SKB, som arbetat med frågan sedan 1970-talet. Tyvärr har SKB fokuserat hårt på en metod, KBS 3-metoden, och försummat att forska närmare om andra metoder. KBS 3-metoden innebär att det högaktiva kärnavfallet innesluts i kopparkapslar, som i sin tur omges av lera, på cirka 500 meters djup i berggrunden.
Försök som gjorts med kopparkapslar har visat att de börjat förstöras av korrosion redan efter 20 år. Och då har kapslarna i försöken bara utsatts för värme, inte för radioaktivitet. Dessutom har SKB vägrat redovisa hur allvarliga skadorna blev i de delar där det var varmast.
Om SKB ska gå vidare med KBS 3-metoden, så behöver försök göras där kopparn även utsätts för radioaktivitet. Och SKB måste öppet redovisa alla skador på de kopparkapslar man gjort försök med. Det måste göras innan ett tillstånd till metoden är tänkbart.
Minst lika viktigt är att forska mer om andra eller modifierade metoder med större chans att vara långsiktigt säkra. De modifieringar som ligger närmast till hands är dels att välja annat kapselmaterial än koppar och dels förvaring på större djup där det inte rör sig grundvatten.
Den korrosion som påvisats i försöken med kopparkapslar, och den kritik mot metoden som framförts bland annat av forskare vid KTH, är tillräckliga skäl för att regeringen ska säga nej till KBS 3-metoden.
Oavsett hur regeringen nu ser på saken så borde skamgränsen gå vid att inte slutgiltigt säga ja förrän man krävt och fått en fullständig redovisning av de försök som gjorts.