Öppet brev till fabrikschef Mathilda Hoffstedt, Heidelberg Materials, Slite.
Ett företag, stort som smått, ska tjäna pengar och gå i vinst. Så är villkoren. Man ska göra något som är tillräckligt bra för att kunna sälja tillräckligt dyrt.
Om det sen finns samhällsnytta är det välkommet. Det ger företaget ett gott rykte. När det gäller Heidelberg Materials (före detta Cementa i Slite) är ryktet inte fläckfritt. Buller, CO 2-utsläpp, utsläpp av lakvatten, torrlagda brunnar, slaggprodukter sålda till att renovera vägar.
Nu har man stora anspråk på ekonomiskt stöd från samhället inför framtiden med en tredje elkabel. Gotlänningarna ska också vid utökade kalkbrott ta risken för allvarlig påverkan på grundvattnet.
Heidelberg fyller lokalpressen med helsidesannonser med glada ansikten och tillrop. Friska takter utlovas. Gyllene framtid.
I en intervju som publicerades häromveckan på Helagotland.se citerades Mathilda Hoffstedt ”om man lyfter blicken så är vi nu ett bolag, jämfört med tidigare. Jag känner att vi har större mandat och mer samhörighet med övriga koncernen nu när vi går under samma namn”.
Utifrån den utsagan blir min fråga: vilket mandat? Till vad? Hur är det att känna samhörighet med koncernen och dess verksamhet i Ryssland? Gruvdrift och cementtillverkning för bruk i landet men också så kallade terminaler i Kaliningrad och Murmansk. (Enligt HM hemsida i våras nu under rekonstruktion.) Koncernen gagnas sannolikt av att verka där. Gagnar det även Ryssland? Såväl Kreml som kriget mot Ukraina?
Och vad gör det med Heidelbergs anseende?