Man kan gråta och skrika, men det når sällan tillfredsställande lösningar.
Det jag märkt är att enkla beskrivningar på min tillvaro som blind ger människor en större insikt i ens vardag. Man har lättare att förstå små vardagliga saker man själv gör varje dag, än större, ogripbara som LSS, färdtjänst, ledsagning.
Jag vaknar och ser ingenting. Sträcker handen mot rullgardinen. Är den varm är det en solig dag. Är den sval, molnig. Rätt enkelt egentligen.
Går ut i köket, fortfarande blind. Tar mitt kaffe. Slår igång datorn. Sitter i soffan och skriver lite. Blind hela tiden. Har talsyntes i datorn som läser det jag vill att den ska läsa med hjälp av olika tangentkommandon.
Borstar tänder. Tar Pälshög på promenad. Ut i skogen. Lyssnar på fåglarna. Njuter av dofter och ljud. Blind.
Äter lunch blind. Pussar på Kärleken blind. Lirar musik. Fortfarande blind. Lägger mig på kvällen med en bra bok i mobilen. Och innan jag somnar vet jag att i morgon när jag vaknar kommer jag vara blind igen. Hela dagen. Från morgon till kväll. Månad efter månad. I alla år, ända till en lantlig morgon då solen värmer rullgardinen och min hand inte känner på den.
Jag har vant mig vid olika typer av bemötanden. Att bli förbisedd. Veterinärer som lämnar rummet för att leta reda på min fru i väntrummet och prata med henne istället för mig om Pälshögens tillstånd. Att bli pratad över huvudet på av folk jag inte känner. Att bli skrikt åt då man fått för sig att blinda också hör dåligt. Pratad med som om jag vore 6 år. Att inte bli betrodd att kunna lyfta en stol, flytta ett bord eller gå upp för en trapp. Att inte vara behövd är nog den svåraste känslan. Den som sitter djupast.
Jag har vant mig vid att gå in i stolpar ibland. Öppna fel burk och hälla inlagda päron i köttfärssåsen istället för krossade tomater. Att välta glas som står på bordet för att jag inte såg det. Att tröttna på att ta tomtesteg i rädslan att gå in i en dörrpost, och med rak rygg öka steglängden och efter tre kliv braka rakt in i en dörrpost. Jag är ju blind för fan!
Så är livet, det jag lever varje dag. Men det är ändå ingenting, en promenad i parken, i jämförelse med vetskapen jag har när jag lägger mig varje kväll att i morgon kommer bli ännu en dag då jag inte får se himlen igen.
Tack för ordet, eders