Insändare: Nato-medlemskap är ett riskabelt val

I händelse av tillträde för en Moderatledd regering i oktober vill Du så snabbt som möjligt ansöka om svenskt medlemskap i NATO. Om nödvändigt utan stöd av Socialdemokraterna (”En minoritet ska inte få styra vår säkerhetspolitik”). Det är klara verba, med stöd av KD, SD, L avlägger Du nu detta löfte inför valet i september. Alltså lär frågan om NATO-medlemskap bli en av de stora valfrågorna. I konkurrens med åtskilliga andra, ska sägas.

Jag bor sedan 50 år i Visby. Var under några år på 70-talet militär. Nå, Gotland ligger där det ligger. Ett osänkbart hangarfartyg mitt i Östersjön. Sedan 2015 sker ett – låt vara långsamt – återtagande av militär värnförmåga på ön. Liksom även av ett sorgligt försummat civilförsvar. Till exempel har samtliga skyddsrum inspekterats med åtföljande påpekanden om upprustning, först i Sverige. I förrgår enades samtliga partier om ytterligare förstärkning av Gotlands försvar. (Sannolikt stridsflyg, luftvärn, kustrobotar och artilleri). 

Min syn på Ditt utspel i DN är följande: I händelse av svenskt NATO-inträde med åtföljande stationering av NATO-förband och dito materiel (möjligen även taktiska kärnvapen) blir Gotland omedelbart ett förstaslagsmål för Ryska Federationen. Skulle Ditt utspel förverkligas, riskerar Du offra 61000 gotlänningars liv vid en eventuell attack. Är Du beredd som tilltänkt statsminister att fatta ett sådant beslut? Vi kan ju inte ta tåg, bil, buss till närmsta belägenhet. Bara färjorna. Flyg kan vi nog glömma i ett sådant läge. Som jag ser sakerna, leker Du i nuvarande läge med en eld som snabbt kan bli svår att hantera.

Ovanpå detta samordningen med Finland som Du riskerar spräcka med en snabb ansökan. Finnarna tänker mer långsiktigt än vi, de vill ha diplomatiska kanaler öppna med Moskva – något som tjänat dem väl sedan länge. Statsminister Sanna Marin med omgivning lär inte bli överförtjusta. Har Du tagit kontakter med H-fors, eller skjuter Du nu från höften?
Tänk ett eller två varv till. Den amerikanskledda militära hierarkin tilltalar mig inte, tänk Irak, Syrien, Afghanistan. Var detta lysande framgångar för fredlig liberal demokrati? Frågan är allvarligt menad, nota bene.