Det tycks vara en självklarhet att kyrkan alltid skall finnas då. Alltid vara till hands. Stå stadigt mitt i byn. Vara tillgänglig för alla.
Nu blev det påtagligt igen. Ett mord på blanka eftermiddagen under Almedalsveckan. Mitt i folkvimlet vid Donners Plats. En vilsen man i samhället hade noga valt ut sitt offer. Nazistbakgrund, psykisk ohälsa, narkotikapåverkan – en tickande bomb. Nu briserade den. Ing-Marie Wieselgren finns inte längre bland oss.
Ing-Marie Wieselgren var en engagerad och mångkunnig psykiater, fast besluten att söka minska den psykiska ohälsan i samhället. Komma till rätta med en psykisk ohälsa som breder ut sig och söker sig ner i åldrarna. Ett tillstånd ingen ska behöva utsättas för i vårt samhälle. Men som finns där – varför?
Så, nu var man där igen. Ett mord, en kris där många berördes, kände oro, en tillvaro som skakade till. Vart söker man sig då? Till kyrkan förstås. Som alltid finns och är öppen för envar. Under valven ryms det som berör en människas liv – glädje och sorg och oro.
Domkyrkan mitt i Visby stod öppen – välkomnande. Präster och diakoner var snabbt på plats till långt inpå natten för att lyssna, bry sig, finnas till hands för alla dem som på olika sätt berördes av den osannolika, förfärliga händelsen mitt under Almedalsveckan. En vecka som har som ledord Öppenhet, Dialog, Närhet. En vecka som skall inge Hopp.
Kyrkan ställer alltid upp. Präster och diakoner finns också i den löpande vardagen i kristelefon eller fysiskt nära när det kan behövas.
Men kyrkan och dess innehåll kräver förstås en ekonomi. Den står kyrkans medlemmar för. För var och en som lämnar kyrkan minskar de ekonomiska resurserna. Det finns alltså all anledning att tänka till om man vill ha kvar kyrkan för att hantera kriser, få uppleva glädje och sorg i livets olika skeden, njuta sång och musik under valven, komma till ro under en gudstjänst eller att där få fatt på sin egen inneboende andlighet.
Kyrkan behövs, inte minst i kris.