Reed var amerikansk journalist som följde händelserna i Petrograd (nuvarande S:t Petersburg) på plats och berättade om dem efteråt.
Själv var han övertygad anhängare av bolsjevikerna som genomförde revolutionen. Det får vi komma ihåg – vi som har facit.
Från början en ganska fredlig kupp. Kerenskijs revolution i mars samma år hade avsatt tsaren och bildat en provisorisk regering. Nu lät Lenin soldater som stödde honom inta Vinterpalatset och matroser på pansarkryssaren Aurora besköt palatset. Regeringen arresterades och duman, den lagliga riksdagen, upplöstes.
Det som slår mig är att Reed också berättar om ett starkt civilt motstånd. Statstjänstemän vägrade samarbeta med kuppmakarna. Järnvägsarbetarnas organisationer vägrade frakta dem med tåg. Telegrafarbetarna vidarebefordrade inte deras proklamationer. Beväpnade kosacker var beredda att stödja den lagliga regeringen. Så hur kunde bolsjevikerna segra?
De hade ett enda trumfkort. Den ryska armén var indragen i första världskrigets kamp mot Tyskland. Soldaterna frös och svalt, de krävde slut på kriget. Bolsjevikerna lovade omedelbar fred. Det kunde inte den lagliga regeringen göra. De var bundna av ett avtal med västalliansen att fortsätta kriget till seger.
Vad kunna vi lära härav? En dag kommer Sverige att stå i samma situation. Genom att vara med i militäralliansen Nato har vi gett upp vårt självbestämmande. Vi blir tvungna att skicka svenska soldater att kämpa i krig som inte angår oss.
Ingen vet vilka konflikter som ligger framför. Just nu tror vi att Ukraina måste stödjas med alla medel. En annan dag kan det vara Turkiets intressen det gäller för Nato att försvara.
Den nuvarande regeringen är inte främmande för att ha kärnvapen på svensk mark. Det betyder också att man väntar sig att bli angripen med kärnvapen. Just nu planerar försvaret för vad man ska göra när Nynäshamn, som är en för Sverige viktig hamn, har träffats av en kärnladdning med några tusen döda. En ofattbar tanke, men vi är redan på det sluttande planet.